Europeiska unionens behörighet i försörjningsberedskapsfrågor

Grunden för EU:s verksamhet utgörs av unionslagstiftningen som är bindande för medlemsländerna samt mellanstatlig verksamhet. Försörjningsberedskapsärenden omfattas inte av unionslagstiftningen på ett heltäckande sätt, även om vikten av att stärka beredskapen och samhällets krishanteringsförmåga betonas i EU:s strategiska riktlinjer. Undantag utgörs av oljeprodukter, av vilka medlemsländerna enligt EU-direktiv ska ständigt vidmakthålla ett lager motsvarande minst 90 dagars förbrukning.

Lissabonfördraget, som är ett av EU:s grundfördrag, möjliggör en mer övergripande granskning av försörjningsberedskapen. Enligt solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget, som trädde i kraft år 2009, ska unionen och dess medlemsstater handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor och därför begär om hjälp. Den konkreta innebörden och tillämpningen av solidaritet och ömsesidigt bistånd preciseras i det praktiska samarbetet.

I grundfördragen, såsom Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget, betonas gemenskapens solidaritetsåtaganden och de centrala gemensamma grundmekanismerna. Till dessa hör finans- och valutaunionen med en gemensam centralbank samt insatser för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive gemensamt försvar. EU ska ses som en aktör som främjar medlemsländernas försörjningsberedskap genom den gemensamma jordbrukspolitiken och handelspolitiken samt direktiven som reglerar verksamheten, även tryggandet av den nationella försörjningsberedskapen.

Utveckling av säker funktion av den inre marknaden och samhällets krishanteringsförmåga i medlemsländerna har ökat i betydelse inom unionen. Att tillsammans motarbeta gränsöverskridande hot, cyberhot och hybridpåverkan är teman som också förstärker Finlands försörjningsberedskap.